Förlossningsberättelse - Gabriel

Nu är ju detta ett par år sedan, tre år sedan ganska precis och mycket försvann eller var oklart redan strax efter födseln.
Den var ganska dramatisk och jag skulle gärna själv vilja gå igenom den i detalj i efterhand då den fortfarande orsakar en massa frågetecken för mig, men jag ska skriva ned det jag kommer ihåg så gott jag kan.
Detta är mer för min egen del, men jag tror att det kan vara intressant för vissa.

Graviditeten med Gabriel var inte helt komplikationsfri, jag hade otroligt mycket sammandragningar tidigt i graviditeten - dock inget som påverkade tappen men ändå påfrestande psykiskt som fysiskt.
Hade även ett otroligt tryck under min högra revbensbåge som jag även var in för ultraljud sent i graviditeten. Där konstaterades det att han låg och tryckte med sin lilla rumpa, och detta gör mycket ont!
Speciellt då jag gick långa dagar i skolan, sittandes.
Vi åkte fram och tillbaka mellan Sunderbyn från v.30 och frammåt, själv var jag övertygad om att han skulle komma tidigare.
Helt fel ute var jag inte, men han dröjde trots allt fram till v.38+6.

Hur som helst, Gabriel är född en söndag den tredje advent och måndagen den 4:e december hade jag varit i Luleå och gått en hel dag.
Efter denna dag hade jag konstant mensvärk och trodde att det skulle sätta igång vilken dag som helst.
Någon gång mellan den fjärde och fram till söndagen då Gabriel föddes gick även en skvätt av vattnet efter ett toalettbesök, åkte in för detta men efter en hastig undersökning på max 5 minuter så var det inte vattnet, dock togs inga tester eller något utan jag fick återvända hem orolig.
Fredagen den 15:e började jag få smärtsamma värkar som inte kunde tas för annat än riktiga denna gång, vi åkte in och jag var öppen 4 centimeter, mjuk och mogen och helt utplånad livmodertapp.
Vid denna undersökning åkte även slemproppen blodblandad, denna gång fick jag stanna.
Vid denna tid hade jag inte tillräckligt effektiva värkar, smärtsamma, men inte tillräckligt för att öppna mig mer.
Jag fick bricanyl och smärtstillande och åka hem på sovdos som de så vackert kallar det, detta upprepades en gång till efter detta.
Hemma efter sovdos nummer två så hann vi nästan bara komma hem, helt trött och slut.
Efter att ha känt mig peppad och redo att föda barn under fredagn, så var jag nu helt slut i hela kroppen, knappt sovit något under två nätter och alldeles utpumpad av pinvärkar som inte gjort någon nytta.
Allt jag ville var att få sova, men nu satte de igång på allvar.
Nu hade de stoppat upp de med bricanyl så länge de gått, men nu fick jag så fruktansvärt onda värkar, och tätt! Hann knappt andas mellan värkarna, så det var bara ilfart in till sunderbyn igen.
Klockan 08:00 på söndag morgon kom vi in, och det är nu som det börjar bli lite luddigt.
Det jag vet är att jag ligger med värkar, jag är utmattad som i en dimma.
Allt känns väldigt väldigt avlägset, jag avger inte ens ett pip, jag känner mig helt sluten som en mussla och i min alldeles egna lilla värld.
Jag är alldeles övertygad om att jag flyter bort in i de dödas värld.
Gabriel har vädligt höga hjärtljud, de ligger mellan 180-190 hela tiden. Han är med andra ord väldigt stressad i magen, när de tar fosterhinnorna så är det grönt av mekonium. Gabriel har alltså bajsat i vattnet, och så ligger han i fel förlossningsställning.
Han ligger snett om spinae, så huvudet kan inte spinna runt under utdrivningen.
Jag får epidural och är efter detta uppe på benen, vilken vändning!
Pigg och helt smärtfri, värkarna som visas på skärmen som jag tidigare kved mig igenom är nu helt bortblåsta.
Barnmorskorna står och peppar mig att gunga på bäckenet för att Gabriels huvud ska komma i rätt förlossningsställning.
Mina värkar blir återigen verkningslösa, och de blir tvungna att dra in på epiduralen (något som är väldigt vanligt av epidural) och jag går återigen in i min dimma.
Det har varit tal om kejsarsnitt, och narkosläkaren är in för att göra en bedömning.
När det sedan visar sig att både jag och Gabriel har fått feber, så blir det ett akut kejsarsnitt.
Vid detta läge var jag öppen 9 centimeter, så förstå min frustration!
Snacka om att halka på mållinjen, och snuvad om förlossningen!
Jag forslas in till operation, och Gabriel föds 17:16 den 17 december 2006.
Väl ute så springer de iväg med honom, ingen aning om det är en pojke eller flicka (ultraljud i v.22 hade tytt på en flicka)
Efter tvätt och de sugit lungorna rena så kommer de med honom till operation där jag fortfarande ligger för att bli ihopklamrad.
De frågar vad jag tror att det är, och jag stammar fram "..flicka?"
Vilket inte visar sig stämma :) men en underbar grabb fick jag, även om starten var väldigt påfrestande :)

Vi stannade på neonatalvårdsavdelningen (56:an) på Sunderby sjukhus i en vecka då Gabriel fått en infektion av mekoniumet i fostervattnet, men på julafton fick vi tillslut åka hem med vår prins :)