Nu har äntligen vår lilla Ellen anlänt, så nu har vi alltså tre (!) barn.
Det låter i mina öron helt osannolikt, tre små kottar alltså :-)
Det har varit en otroligt påfrestande graviditet, både fysiskt och psykiskt. Dels kom den väldigt oväntat, och dels har jag fått gå på smärtstillande hela graviditeten pga värk i knä, höft/bäcken och rygg.
Till råga på allt åkte jag in i v.28 för en kontroll på förlossningen då en del av slemproppen hade släppt samt en del mensvärk i ryggslutet.
Där fick jag veta att jag hade för mycket fostervatten och skulle komma att följas av specmödra varannan vecka framöver.
Vid detta ultraljudet såg även magsäcken platt ut, så till nästa gång ville de kontrollera att bebisen svalde fostervatten och att magsäcken fungerade.
Vid senare ultraljud kunde de även se en svag skillnad på ena ventrikeln i hjärnan och jag skickades på en magnetröntgen för att få svar.
Röntgenplåtarna skickades till karolinska och svar fick jag inte förrän flera veckor senare, så jag gick länge med en oro utan dess like.
Svaren kom tillbaka som inom det normala, och jag kunde pusta ut! Allting såg bra ut!
Detta var såklart fantastiskt, dock har jag i efterhand känt att all denna oro som jag känt har varit helt i onödan, att jag hade kunnat få må betydligt bättre under hela graviditeten utan all kännedom om vad som hade kunnat gå fel.
Nu är jag istället otroligt tacksam för att jag fått en frisk och fantastisk liten dotter!
Pga allt detta så bad jag om en igångsättning, och fick komma på en undersökning för eventuell igångsättning i v.38+0 och 38+6, vid båda undersökningarna konstaterades att jag inte var tillräckligt mogen för en igångsättning och risken var större för komplikationer då jag tidigare är akut snittad.
Fick en ny tid för eventuell igångsättning i v.39+6, men den hann jag aldrig på då Ellen valde att kika ut i v.39+2 :-)
Under mer eller mindre hela graviditeten så har jag haft återkommande mensvärk i ryggslut och pin/förvärkar, så denna torsdag natt vid kl 04.00 på morgonen när mensvärken kom så var det inget jag funderade över.
Slutligen började det göra mer ont, och jag uppfattade två värkar. Vid detta tillfälle låg Ebba mellan oss i sängen och jag kved till Robin "jag undrar om jag har värkar".
Dock är jag tveksam till om Robin någonsin uppfattade detta ;-)
Jag somnade halft till och vaknade upp i ett skrik, lilla Ellen hade gjort en fruktansvärd spark i magen och jag vet att jag tänkte "nu måste hon ha gjort sönder något där inne".
Den gjorde fruktansvärt ont, låg kvar några minuter men kände att jag behövde gå på toaletten.
Väl på toaletten så går vattnet, mekoniumfärgat. Klockan är nu strax efter 06.00 på morgonen.
Jag känner paniken och skriker på Robin som ligger inne i sovrummet, "hon har sparkat hål på hinnorna, hon har bajsat i vattnet".
Jag blir orolig, dels för att hon inte är fixerad och ligger högt upp och jag är rädd att navelsträngen ska hamna i kläm när vattnet gick.
Och så känns det aldrig bra när vattnet är mekoniumfärgat (hur länge kan det ha varit det?).
Jag lägger mig i sängen med en handduk mellan benen, ringer min mamma i ren panik (som ska vara barnvakt) som i sin tur ringer på en ambulans.
Värkarna börjar tillta i styrka, men ändå inte så farligt.
Ambulanspersonalen kommer och under färden (sävast-sunderby sjukhus) har jag fyra värkar, de börjar kännas mer ordentligt och det är fruktansvärt vad ambulansen skumpar (ajaj!).
Vi är inne på förlossningen några minuter över 07.00 och de frågar mig om jag vill ha lustgasen, jag svarar att jag vill ha den nära så jag vet att jag kan ta den om jag vill.
De lämnar rummet och jag börjar ganska ommedelbart att andas i masken, hög på lustgas kikar jag på klockan "OMG det har gått 4 minuter och det känns som en evighet, TÄNK om det är flera timmar kvar".
Jag tittar runt i rummet och det känns som jag inte lämnat rummet sedan Ebba föddes, känslan, smärtan, hög på lustgasen, rummet ja allting är precis som för 2 år sen.
Jag är själv inne på rummet (Robin lämnar barnen på dagis) och känner mig så otroligt liten, är rädd och orolig över smärtan och försöker hitta larmknappen.
Jag tittar säkert i kors alldeles hög på gasen och famlar efter den med handen på bröstkorgen "vart i helvete är larmknappen!!"
Inser att jag måste kvickna till lite och lägger masken åt sidan, trycker sedan på larmknappen som låg 10 cm ifrån mig, PÅ mitt ena bröst *hehe*
Barnmorskan kommer in och jag säger att narkosläkaren måste skynda sig. Hon undersöker mig och jag är öppen 6 cm, bara ett par minuter senare kommer Robin och han får lägesrapporten.
(Tidigare under gravditeten har jag gått hos en aurora barnmorska och där har vi pratat om smärtlindring och gjort upp en förlossningsplan där jag skrivit att jag vill ha EDA så fort som möjligt.)
Senare kommer de in med narkosläkaren på rummet och jag känner att krystvärkarna börjar komma, så jag ropar innifrån masken att "jag tror jag har krystvärkar", barnmorskan säger "jaha men då måste vi undersöka dig" och "oj, ja men du är fullt öppen" inser vid det här läget att det inte blir någon EDA och suckar inombords.
Ser hur narkosläkaren lämnar rummet..
Jag andas gas i masken och barnmorskan säger åt mig att "nu har du ingen värk Linn, nu behöver du inte andas i masken" jag som har så täta värkar vill knappt skiljas från masken, för att lustgasen dessutom ska ge effekt på toppen av mina värkar måste jag andas konstant i den där masken. Barnmorskan börjar nu skälla på mig "Linn lyssnar du inte så tar vi av dig masken" jag känner paniken växa, vafan de är min enda smärtlindring och den vill ni ta av mig så jag skriker "nej, ni tar inte lustgasen!"
Hon börjar slita i masken och slangen åker ur själva masken och jag skriker något i stil med att de ska fixa den förbannade masken.
Krystvärkarna kommer och jag tar i, *helvete nu vill jag ha slut på den här smärtan* drömmer mig bort till BB-avd och längtar så tills det här är slut.
Ut kommer hon i vart fall! 08.33 föds vår lilla tjej!
Robin hann in till förlossningen i tid, jag som är smärtskadad sedan Ebbas förlossning har genomlidit en till, och jag får veta att vi hann vara inne i 1 ½ timme på förlossningen.
Denna gång blev det 2 ytliga stygn och Ellen får apgar 9.10.10.
Allting gick med andra ord fantastiskt bra, om än jag aldrig hann klocka värkar och det blev en ganska jobbig start av förlossningen.
