Var såå trött igår kväll så jag la mig vid klockan åtta, hade tänkt plugga men jag orkade knappt hålla ögonen öppna. Barnen får inget sportlov för vi har skola som vanligt och sedan vi var sjuka i nästan två veckor så har jag hamnat efter så nu måste jag ta igen. Får passa på medan de små är på dagis och skola.
Är aningen less nu och längtar oerhört till den här etappen är färdig!
Egypten 2011
25 februari 2013
Köttsoppa
ICA för ingredienser till köttsoppa, ellen är själv med mamma och pappa medan storebror och syster är hos mormor.
Ska svänga förbi Louis och Tobbe och sedan samlas vi hos min mamma för köttsoppa till allihop :)
(inlägget skulle upp igår)
Ska svänga förbi Louis och Tobbe och sedan samlas vi hos min mamma för köttsoppa till allihop :)
(inlägget skulle upp igår)
24 februari 2013
Vår!
Barn inne och ute kan man skymta de andra barnen. Underbart väder, väntar in kära mamma och så ska hon få smaka på mitt första försök till en Prinsesstårta som jag gjorde igår!
23 februari 2013
Bloggstart?
Tänkte att jag kanske skulle börja blogga igen. Det var ett tag sedan sist ser jag, ett inlägg under 2011 och vi har alltså stigit in på 2013. Åren går fort känns det som, mitt senaste inlägg handlade om min tredje förlossning, Ellen som på en månad fyller två år!Mina studier har fått ta naturliga pauser p.g.a. graviditet och föräldraledighet, och nu kommer det inte bli några fler avbrott. Förhoppningsvis är jag färdig till sommaren, det har tagit sin tid men med tre barn tätt och två år som familjehem så har det sina naturliga orsaker.Vi försöker med putsa på här hemma med lite renoveringar. Vi gjorde ett billigt lyft till huset med nya (begagnade) dörrar från blocket, 900 kronor för 5 dörrar. Dörrarna kan lika gärna vara 30 år gamla men är i väldigt fint skick och robusta som de är så håller de minst lika länge till.Jag tycker de är otroligt vackra och är väldigt nöjd över vår billiga investering, det kan hända att vi målar de vita till sommaren :)Vi har haft oturen att vara sjuka nu i februari, influensan drabbade hela familjen och vi låg däckade i 1 ½ vecka. Av influensan fick vi efterföljande lunginflammation och Gabriel drabbades av öroninflammation. Katten har t.o.m. han fått om det är kattsnuva eller kattinfluensa, så han går och hostar och nyser och är väldigt hes. Men nu har vi piggat på oss sedan en vecka tillbaka och nu handlar det istället om att ta igen sig i skolan. På en och en halv vecka hinner mycket hända och jag vet faktiskt inte vart jag ska börja.Vi har även hunnit vara på IKEA och handla skjutdörrar som vi ska ha till en garderob i hallen. Robins pappa Rolf kommer att inom några veckor flyga upp från Uppsala för att hjälpa oss med renoveringen av hallen. Det kommer bli otroligt bra, och nu när vi bytt ut innerdörrarna också så är det toppen över i. Otroligt skönt, renoveringen av hallen har varit på tal sedan vi flyttade in, mao sedan snart tre år tillbaka.Vi är inte de mest praktiska här hemma, Robin är otroligt duktig men både ekonomin och latheten har satt in. Å andra sidan har vi bytt ut köksluckorna här hemma, en toalettstol är utbytt, sovrummet är påbörjat och nya innerdörrar har vi ordnat. Hallen ska nu bli ordnad och så hoppas jag på att vi ska slutföra sovrummet så småningom. Nytt golv i Gabriels rum hade också behövts.Har insett fördelen med Blocket.se och sitter nu titt som tätt och kikar efter fynd. Ibland är det nya köksstolar, hus, tidigare var det innerdörrar och nu på senaste har jag kikat på badkar. Ett jacuzzi badkar från 2006 som tidigare kostat 30 000 nu för 3.500? Är inte de ett fynd så säg?!Ser både klinker, mosaik och allt möjligt som man kan använda till renovering (nytt) som slumpas bort till jätte låga priser! Så det är bara sitta och hålla utkik framöver :)Även kul att höja standarden på huset för en låg utgift :) har man bara fördel av om man ska sälja senare!
07 april 2011
Graviditeten och förlossningen
Nu har äntligen vår lilla Ellen anlänt, så nu har vi alltså tre (!) barn.
Det låter i mina öron helt osannolikt, tre små kottar alltså :-)
Det har varit en otroligt påfrestande graviditet, både fysiskt och psykiskt. Dels kom den väldigt oväntat, och dels har jag fått gå på smärtstillande hela graviditeten pga värk i knä, höft/bäcken och rygg.
Till råga på allt åkte jag in i v.28 för en kontroll på förlossningen då en del av slemproppen hade släppt samt en del mensvärk i ryggslutet.
Där fick jag veta att jag hade för mycket fostervatten och skulle komma att följas av specmödra varannan vecka framöver.
Vid detta ultraljudet såg även magsäcken platt ut, så till nästa gång ville de kontrollera att bebisen svalde fostervatten och att magsäcken fungerade.
Vid senare ultraljud kunde de även se en svag skillnad på ena ventrikeln i hjärnan och jag skickades på en magnetröntgen för att få svar.
Röntgenplåtarna skickades till karolinska och svar fick jag inte förrän flera veckor senare, så jag gick länge med en oro utan dess like.
Svaren kom tillbaka som inom det normala, och jag kunde pusta ut! Allting såg bra ut!
Detta var såklart fantastiskt, dock har jag i efterhand känt att all denna oro som jag känt har varit helt i onödan, att jag hade kunnat få må betydligt bättre under hela graviditeten utan all kännedom om vad som hade kunnat gå fel.
Nu är jag istället otroligt tacksam för att jag fått en frisk och fantastisk liten dotter!
Pga allt detta så bad jag om en igångsättning, och fick komma på en undersökning för eventuell igångsättning i v.38+0 och 38+6, vid båda undersökningarna konstaterades att jag inte var tillräckligt mogen för en igångsättning och risken var större för komplikationer då jag tidigare är akut snittad.
Fick en ny tid för eventuell igångsättning i v.39+6, men den hann jag aldrig på då Ellen valde att kika ut i v.39+2 :-)
Under mer eller mindre hela graviditeten så har jag haft återkommande mensvärk i ryggslut och pin/förvärkar, så denna torsdag natt vid kl 04.00 på morgonen när mensvärken kom så var det inget jag funderade över.
Slutligen började det göra mer ont, och jag uppfattade två värkar. Vid detta tillfälle låg Ebba mellan oss i sängen och jag kved till Robin "jag undrar om jag har värkar".
Dock är jag tveksam till om Robin någonsin uppfattade detta ;-)
Jag somnade halft till och vaknade upp i ett skrik, lilla Ellen hade gjort en fruktansvärd spark i magen och jag vet att jag tänkte "nu måste hon ha gjort sönder något där inne".
Den gjorde fruktansvärt ont, låg kvar några minuter men kände att jag behövde gå på toaletten.
Väl på toaletten så går vattnet, mekoniumfärgat. Klockan är nu strax efter 06.00 på morgonen.
Jag känner paniken och skriker på Robin som ligger inne i sovrummet, "hon har sparkat hål på hinnorna, hon har bajsat i vattnet".
Jag blir orolig, dels för att hon inte är fixerad och ligger högt upp och jag är rädd att navelsträngen ska hamna i kläm när vattnet gick.
Och så känns det aldrig bra när vattnet är mekoniumfärgat (hur länge kan det ha varit det?).
Jag lägger mig i sängen med en handduk mellan benen, ringer min mamma i ren panik (som ska vara barnvakt) som i sin tur ringer på en ambulans.
Värkarna börjar tillta i styrka, men ändå inte så farligt.
Ambulanspersonalen kommer och under färden (sävast-sunderby sjukhus) har jag fyra värkar, de börjar kännas mer ordentligt och det är fruktansvärt vad ambulansen skumpar (ajaj!).
Vi är inne på förlossningen några minuter över 07.00 och de frågar mig om jag vill ha lustgasen, jag svarar att jag vill ha den nära så jag vet att jag kan ta den om jag vill.
De lämnar rummet och jag börjar ganska ommedelbart att andas i masken, hög på lustgas kikar jag på klockan "OMG det har gått 4 minuter och det känns som en evighet, TÄNK om det är flera timmar kvar".
Jag tittar runt i rummet och det känns som jag inte lämnat rummet sedan Ebba föddes, känslan, smärtan, hög på lustgasen, rummet ja allting är precis som för 2 år sen.
Jag är själv inne på rummet (Robin lämnar barnen på dagis) och känner mig så otroligt liten, är rädd och orolig över smärtan och försöker hitta larmknappen.
Jag tittar säkert i kors alldeles hög på gasen och famlar efter den med handen på bröstkorgen "vart i helvete är larmknappen!!"
Inser att jag måste kvickna till lite och lägger masken åt sidan, trycker sedan på larmknappen som låg 10 cm ifrån mig, PÅ mitt ena bröst *hehe*
Barnmorskan kommer in och jag säger att narkosläkaren måste skynda sig. Hon undersöker mig och jag är öppen 6 cm, bara ett par minuter senare kommer Robin och han får lägesrapporten.
(Tidigare under gravditeten har jag gått hos en aurora barnmorska och där har vi pratat om smärtlindring och gjort upp en förlossningsplan där jag skrivit att jag vill ha EDA så fort som möjligt.)
Senare kommer de in med narkosläkaren på rummet och jag känner att krystvärkarna börjar komma, så jag ropar innifrån masken att "jag tror jag har krystvärkar", barnmorskan säger "jaha men då måste vi undersöka dig" och "oj, ja men du är fullt öppen" inser vid det här läget att det inte blir någon EDA och suckar inombords.
Ser hur narkosläkaren lämnar rummet..
Jag andas gas i masken och barnmorskan säger åt mig att "nu har du ingen värk Linn, nu behöver du inte andas i masken" jag som har så täta värkar vill knappt skiljas från masken, för att lustgasen dessutom ska ge effekt på toppen av mina värkar måste jag andas konstant i den där masken. Barnmorskan börjar nu skälla på mig "Linn lyssnar du inte så tar vi av dig masken" jag känner paniken växa, vafan de är min enda smärtlindring och den vill ni ta av mig så jag skriker "nej, ni tar inte lustgasen!"
Hon börjar slita i masken och slangen åker ur själva masken och jag skriker något i stil med att de ska fixa den förbannade masken.
Krystvärkarna kommer och jag tar i, *helvete nu vill jag ha slut på den här smärtan* drömmer mig bort till BB-avd och längtar så tills det här är slut.
Ut kommer hon i vart fall! 08.33 föds vår lilla tjej!
Robin hann in till förlossningen i tid, jag som är smärtskadad sedan Ebbas förlossning har genomlidit en till, och jag får veta att vi hann vara inne i 1 ½ timme på förlossningen.
Denna gång blev det 2 ytliga stygn och Ellen får apgar 9.10.10.
Allting gick med andra ord fantastiskt bra, om än jag aldrig hann klocka värkar och det blev en ganska jobbig start av förlossningen.
Det låter i mina öron helt osannolikt, tre små kottar alltså :-)
Det har varit en otroligt påfrestande graviditet, både fysiskt och psykiskt. Dels kom den väldigt oväntat, och dels har jag fått gå på smärtstillande hela graviditeten pga värk i knä, höft/bäcken och rygg.
Till råga på allt åkte jag in i v.28 för en kontroll på förlossningen då en del av slemproppen hade släppt samt en del mensvärk i ryggslutet.
Där fick jag veta att jag hade för mycket fostervatten och skulle komma att följas av specmödra varannan vecka framöver.
Vid detta ultraljudet såg även magsäcken platt ut, så till nästa gång ville de kontrollera att bebisen svalde fostervatten och att magsäcken fungerade.
Vid senare ultraljud kunde de även se en svag skillnad på ena ventrikeln i hjärnan och jag skickades på en magnetröntgen för att få svar.
Röntgenplåtarna skickades till karolinska och svar fick jag inte förrän flera veckor senare, så jag gick länge med en oro utan dess like.
Svaren kom tillbaka som inom det normala, och jag kunde pusta ut! Allting såg bra ut!
Detta var såklart fantastiskt, dock har jag i efterhand känt att all denna oro som jag känt har varit helt i onödan, att jag hade kunnat få må betydligt bättre under hela graviditeten utan all kännedom om vad som hade kunnat gå fel.
Nu är jag istället otroligt tacksam för att jag fått en frisk och fantastisk liten dotter!
Pga allt detta så bad jag om en igångsättning, och fick komma på en undersökning för eventuell igångsättning i v.38+0 och 38+6, vid båda undersökningarna konstaterades att jag inte var tillräckligt mogen för en igångsättning och risken var större för komplikationer då jag tidigare är akut snittad.
Fick en ny tid för eventuell igångsättning i v.39+6, men den hann jag aldrig på då Ellen valde att kika ut i v.39+2 :-)
Under mer eller mindre hela graviditeten så har jag haft återkommande mensvärk i ryggslut och pin/förvärkar, så denna torsdag natt vid kl 04.00 på morgonen när mensvärken kom så var det inget jag funderade över.
Slutligen började det göra mer ont, och jag uppfattade två värkar. Vid detta tillfälle låg Ebba mellan oss i sängen och jag kved till Robin "jag undrar om jag har värkar".
Dock är jag tveksam till om Robin någonsin uppfattade detta ;-)
Jag somnade halft till och vaknade upp i ett skrik, lilla Ellen hade gjort en fruktansvärd spark i magen och jag vet att jag tänkte "nu måste hon ha gjort sönder något där inne".
Den gjorde fruktansvärt ont, låg kvar några minuter men kände att jag behövde gå på toaletten.
Väl på toaletten så går vattnet, mekoniumfärgat. Klockan är nu strax efter 06.00 på morgonen.
Jag känner paniken och skriker på Robin som ligger inne i sovrummet, "hon har sparkat hål på hinnorna, hon har bajsat i vattnet".
Jag blir orolig, dels för att hon inte är fixerad och ligger högt upp och jag är rädd att navelsträngen ska hamna i kläm när vattnet gick.
Och så känns det aldrig bra när vattnet är mekoniumfärgat (hur länge kan det ha varit det?).
Jag lägger mig i sängen med en handduk mellan benen, ringer min mamma i ren panik (som ska vara barnvakt) som i sin tur ringer på en ambulans.
Värkarna börjar tillta i styrka, men ändå inte så farligt.
Ambulanspersonalen kommer och under färden (sävast-sunderby sjukhus) har jag fyra värkar, de börjar kännas mer ordentligt och det är fruktansvärt vad ambulansen skumpar (ajaj!).
Vi är inne på förlossningen några minuter över 07.00 och de frågar mig om jag vill ha lustgasen, jag svarar att jag vill ha den nära så jag vet att jag kan ta den om jag vill.
De lämnar rummet och jag börjar ganska ommedelbart att andas i masken, hög på lustgas kikar jag på klockan "OMG det har gått 4 minuter och det känns som en evighet, TÄNK om det är flera timmar kvar".
Jag tittar runt i rummet och det känns som jag inte lämnat rummet sedan Ebba föddes, känslan, smärtan, hög på lustgasen, rummet ja allting är precis som för 2 år sen.
Jag är själv inne på rummet (Robin lämnar barnen på dagis) och känner mig så otroligt liten, är rädd och orolig över smärtan och försöker hitta larmknappen.
Jag tittar säkert i kors alldeles hög på gasen och famlar efter den med handen på bröstkorgen "vart i helvete är larmknappen!!"
Inser att jag måste kvickna till lite och lägger masken åt sidan, trycker sedan på larmknappen som låg 10 cm ifrån mig, PÅ mitt ena bröst *hehe*
Barnmorskan kommer in och jag säger att narkosläkaren måste skynda sig. Hon undersöker mig och jag är öppen 6 cm, bara ett par minuter senare kommer Robin och han får lägesrapporten.
(Tidigare under gravditeten har jag gått hos en aurora barnmorska och där har vi pratat om smärtlindring och gjort upp en förlossningsplan där jag skrivit att jag vill ha EDA så fort som möjligt.)
Senare kommer de in med narkosläkaren på rummet och jag känner att krystvärkarna börjar komma, så jag ropar innifrån masken att "jag tror jag har krystvärkar", barnmorskan säger "jaha men då måste vi undersöka dig" och "oj, ja men du är fullt öppen" inser vid det här läget att det inte blir någon EDA och suckar inombords.
Ser hur narkosläkaren lämnar rummet..
Jag andas gas i masken och barnmorskan säger åt mig att "nu har du ingen värk Linn, nu behöver du inte andas i masken" jag som har så täta värkar vill knappt skiljas från masken, för att lustgasen dessutom ska ge effekt på toppen av mina värkar måste jag andas konstant i den där masken. Barnmorskan börjar nu skälla på mig "Linn lyssnar du inte så tar vi av dig masken" jag känner paniken växa, vafan de är min enda smärtlindring och den vill ni ta av mig så jag skriker "nej, ni tar inte lustgasen!"
Hon börjar slita i masken och slangen åker ur själva masken och jag skriker något i stil med att de ska fixa den förbannade masken.
Krystvärkarna kommer och jag tar i, *helvete nu vill jag ha slut på den här smärtan* drömmer mig bort till BB-avd och längtar så tills det här är slut.
Ut kommer hon i vart fall! 08.33 föds vår lilla tjej!
Robin hann in till förlossningen i tid, jag som är smärtskadad sedan Ebbas förlossning har genomlidit en till, och jag får veta att vi hann vara inne i 1 ½ timme på förlossningen.
Denna gång blev det 2 ytliga stygn och Ellen får apgar 9.10.10.
Allting gick med andra ord fantastiskt bra, om än jag aldrig hann klocka värkar och det blev en ganska jobbig start av förlossningen.
07 oktober 2010
7/10
Undra om jag ska chocka och göra ett nytt inlägg här i bloggen :)
Har inte alls haft varken ork eller motivation, bloggen har fått ligga.
Men jag har nog aldrig varit en riktig bloggare :) sen känns det ofta lite meningslöst när man får så lite respons.
Hur som helst så knatar jag på med skolan och det går åt rätt håll :) lite väl mycket nu fram över, och de kurser som jag trodde skulle ta emot var de som var mest intressanta!
Engelska C känns just nu lite tungt, känner mig inte som någon höjdare på eng och engelsk grammatik är inte min starkaste sida :) sen är förväntningarna så stora för att man läser en C-kurs..
Barnen går på dagis, och det går alldeles utmärkt framförallt för Gabriel medan Ebba inte är lika glad över att bli lämnad på dagis i några timmar.
Känns otroligt jobbigt, och det skär i mamma hjärtat när hon gråter och sträcker upp armarna efter en.. Ett tag kändes det som om jag struntar helt i dagis för Ebba, hon får följa med på skolan min, så länge jag slipper se henne sådan här.
Men tyvärr funkar det ju inte riktigt så!
Men just nu går vi och väntar på ett litet brev som förhoppningsvis trillar ner i brevlådan i nästa vecka!
Har inte alls haft varken ork eller motivation, bloggen har fått ligga.
Men jag har nog aldrig varit en riktig bloggare :) sen känns det ofta lite meningslöst när man får så lite respons.
Hur som helst så knatar jag på med skolan och det går åt rätt håll :) lite väl mycket nu fram över, och de kurser som jag trodde skulle ta emot var de som var mest intressanta!
Engelska C känns just nu lite tungt, känner mig inte som någon höjdare på eng och engelsk grammatik är inte min starkaste sida :) sen är förväntningarna så stora för att man läser en C-kurs..
Barnen går på dagis, och det går alldeles utmärkt framförallt för Gabriel medan Ebba inte är lika glad över att bli lämnad på dagis i några timmar.
Känns otroligt jobbigt, och det skär i mamma hjärtat när hon gråter och sträcker upp armarna efter en.. Ett tag kändes det som om jag struntar helt i dagis för Ebba, hon får följa med på skolan min, så länge jag slipper se henne sådan här.
Men tyvärr funkar det ju inte riktigt så!
Men just nu går vi och väntar på ett litet brev som förhoppningsvis trillar ner i brevlådan i nästa vecka!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)